jag satt för en liten stund sen och kollade på ett program, där det till en del handlade om att personen hade misst sin syster. det berörde mig verkligen, jag har en syster, som betyder hela världen för mig. hon har hela mitt liv varit en förebild för mig, hon har alltid funnits där för mig, ända sen min födelse då hon var 6 år äldre mig. jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne idag, jag vet inte vem jag skulle varit. jag kommer ihåg hur mycket jag hatade och älskade söndagarna, vi har samma mamma men inte samma pappa. så varannan söndag åkte hon till sin pappa, och varannan söndag kom hon hem till oss. jag kommer ihåg hur jag längtade hela dagen att hon skulle komma, och jag kommer ihåg att jag aldrig var med kompisar dom söndagarna hon skulle åka för då hade vi våran dag. sen när hon hade åkt var jag så ledsen. vi har delat så mycket, och gått igenom så mycket. mycket bra och dåliga saker. hon har alltid varit den man kan fråga, och prata med allt om. om lizette tyckte något var fint eller bra, då var det så, det var det rätta!
nu är hon 20, och jag är 14. vi bor därför inte längre tillsammans och träffas inte lika ofta. och jag saknar verkligen det, jag saknar våra små bråk och jag saknar våra stunder. men även fast jag vet att vi inte träffas lika ofta och pratar lika mycket, så vet jag att jag alltid kommer kunna prata med henne om allt, och att hon alltid kommer stå upp för mig. men det skrämmer mig att vi inte ses lika ofta, och att jag inte pratar med henne så ofta. för jag behöver henne, så mycket. jag skulle aldrig kunna se ett liv utan henne, och skriver det här med hela mitt hjärta och jag skriver det inte utan att det rinner en tår.
jag är så stolt över henne!
jag har världens bästa storasyster.
åh vad fint! lizette är världens bästa! :)
SvaraRadera